DN:s ledarskribent Hanne Kjöller har uppehållit sig vid vårt medicinindränkta samhälle ett tag och toppar med följande artikel om hur långt medikaliseringen har gått. Hon konstaterar att snart finns det inga friska människor, bara otillräckligt undersökta.
Det är mycket läsvärt.
Problemet är inte att läkemedelsbranschen plockar fram ett piller för det mesta utan att vi människor i jakten på trygghet och helhet söker pillerlösningar för det mesta.
Jag vill dock kontra på Kjöllers artikel med en motbild från vården. Min dotter fick i somras en solklar borreliainfektion. Rund rodnad, lätt feber etc. Döm om min förvåning när läkaren på vårdcentralen inte ville se det utan ville anta att det var ett "vanligt" bett. Det var bara att gå vidare till nästa läkare (det är inte alla som orkar det) och då fick vi Kåvepenin utskrivet. Jag var nära att köpa på nätet efter första besöket, men fick sunt mothugg av flickans mamma.
För mig är det oförklarligt att vi inte fick piller utskrivet i första läget. Jag vet att det skrivs ut för mycket penicillin, men det är inte läge att "spara" när barn är drabbade av tydlig och lättbehandlad infektion.
Samtidigt är det oförklarligt att vissa läkare skriver ut ett piller och säger hejdå till människor som uppenbarligen bara behöver någon att prata med.
Läkarna har ett svårt ansvar att balansera och hantera medikaliseringen och jag tror att de kan bättre. Även enskilda människor som inte har det så lätt måste uppmuntras att ta ansvar för sina och sina barns liv och inte överlåta det på andra eller annat.
Viktigare än läkarinsatser är att vi som kan och orkar ta ansvar måste hjälpa de människor i vår närhet som inte kan. Om det så bara handlar om några ord.
