En av förra årets mest uppmärksammade böcker var "Pillret", skriven av vetenskapsjournalisten Ingrid Carlberg som till vardags arbetar på DN. Det är en mycket läsvärd bok som med stor detaljrikedom tar läsaren med in i det obehagliga spel mellan läkemedelsföretag, myndigheter, läkare och patienter som uppstod runt de uppmärksammade SSRI-preparaten.
Boken har fått mycket beröm av Carlbergs mediekollegor och det är mycket positivt att den försöker spegla den komplexa verkligheten, vilket inte är så vanligt i journalistiska sammanhang numera. Samtidigt har den ett ärende och den förmenta objektiviteten blir lite lömsk i längden. Jag saknar fler berättelser om de personer vars liv har räddats av medicinen.
Det handlar alltså om SSRI-preparat och det är en ny generation psykmediciner som kom i mitten av 90-talet. 10 år senare använde 10 procent av Sveriges befolkning prepraten. Att en miljon svenskar plötsligt stod på mediciner som förändrade deras känsloliv borde ha givit upphov till mer ifrågasättande och debatt. Läkarkåren gick istället lydigt igenom en mängd utbildningar beskostade av läkemedelsföretagen och lärde sig hur man snabbt diagnostiserade plötsligt uppkomna "folksjukdomar" som paniksyndrom och social fobi. Dessa diagnoser tänjdes absurt långt.
Å ena sidan är preparaten en reell lösning för många patienter, å andra sidan en enkel lösning för samhället som äntligen kunde skriva ut en tablett till människor som kände sig allmänt obekväma i livet.
Den mängd frågor som som "Pillret" reser tycker jag utmynnar i ett svar som handlar om den enskilda människans förmåga att använda den gåva som 4.5 miljarder år av utveckling har givit oss, nämligen en extremt komplex hjärna. Den är gjord för att vi ska anpassa oss till nya omständigheter. Den är gjord för att vi ska ta beslut som är bra för oss. När den accelererade samhällsutvecklingen tvingar många av oss på knä önskar jag att fler kunde beväpna sig med insikten att ingen läkare har något facit, allra minst när det gäller våra psyken. Läkemedelsföretag har det definitivt inte.
Om en person känner sig dämpad i sociala sammahang och vill kunna vara mer glad och framåt på jobbet, så kanske den personen kan bli hjälpt av SSRI. Då får personen ta ett beslut; förändra sig med hjälp av piller, förändra sig utan piller eller byta jobb. Även människor med kraftig oro och ångest bör uppmuntras att ta ett aktivt beslut, för SSRI är inte ett riskfritt undermedel. Lika lite som vilken annan medicin som helst. Om Carlbergs bok ska ge något konkret avtryck så är det vikten av att vården tar tag i personer som preparaten inte hjälper utan snarare stjälper. Rutinmässig nedtrappning av medicineringen och samtalsstöd borde vara normen istället för dubbel dos.
Hjälpen kan finnas i en pillerburk, men även i det nät av medmänniskor som hjärnan har utvecklats för att vara en del av. Eller till och med i medvetenheten om den natur som levererar byggstenarna till de signalsubstanser som ger oss känslan av att leva.
